Gunnar Wiktorsson: Den grundlagsskyddade myten. Om allemansrättens lansering i Sverige. City University Press, 1996, ISBN 91-7564-084-7.

I Sverige finns sedan urminnes tider allemansrätten som ger varje medborgare rätt att ströva fritt i skog och mark och plocka bär och växter. Allemansrätten är unik för Sverige och väl värd att slåss för i EU. Känns beskrivningen igen?

Gunnar Wiktorsson, civilingenjör i teknisk fysik och MBA, blev intresserad av begreppet allemansrätt efter att ha sett ett TV-program som torgförde den traditionella uppfattningen om allemansrättens unika karaktär. Wiktorsson försökte slå upp ordet allemansrätt i Svensk Uppslagsbok från 1940-talet men fann inget. Ändå sades allemansrätten vara urgammal. Wiktorsson började närmare granska begreppets bakgrund. Resultatet av hans forskarmödor blev denna läsvärda och utmanande bok.

Wiktorsson går långt tillbaka i tiden i sitt sökande efter allemansrättens ursprung. Citat ur landskapslagarna visar att den som beträdde annans mark ofta fick böta (brottet benämndes ”smutsgata”). Både 1734 års lag och 1864 års strafflag stadgade bötes- och fängelsestraff för den som olovligen tog annans bär och växter. Förbudet hade liten praktisk betydelse eftersom bär och svamp plockades i mycket liten omfattning. Dåliga kommunikationer och konserveringsmetoder gjorde bärplockning olönsamt i större skala. Eftersom bären blev mogna under skördetiden fanns inte tid att plocka för husbehov. Svamp ansågs dessutom länge som otjänlig människoföda och åts inte ens i kristider.

Vid 1900-talets början blev bärplockning ekonomiskt lukrativ. Fler och fler såg möjligheten att tjäna pengar vid sidan om och järnvägar gjorde det möjligt för även stadsbefolkningen att ta sig ut till orörda naturområden. Den nästan bortglömda paragrafen i strafflagen började tillämpas och vid flera tillfällen dömdes personer som olovligen plockat bär på annans mark. Markägarna kände sina intressen hotade och ett flertal motioner i riksdagen skrevs i syfte att stärka deras ställning. Regeringar utredde frågan under nära 25 år men inget hände.

I slutet av 1930-talet svängde pendeln. Fritidsutredningen lade år 1940 fram sitt betänkande som syftade till att öka möjligheterna för den icke-jordägande delen av befolkningen att idka friluftsliv. I en bilaga till utredningen, ett PM skrivet av hovrättsrådet Gunnar Carlesjö, dyker begreppet ”alle mans rätt” upp för första gången enligt Wiktorsson. Carlesjö skrev:

”Som bekant är det för envar lovligt att oberoende av ägarens vilja i viss utsträckning färdas över och uppehålla sig å annans fasta egendom, att begagna sig av vattnet i sjöar och vattendrag för båtfärder, bad, tvätt etc samt att på annans mark tillgodogöra sig vissa naturalster såsom vilt växande bär, blommor, örter och svampar. Detta kan sägas vara de ur friluftslivets synpunkt viktigast av de rättigheter som gå under namnet ”alle mans rätt” eller ”allmänhetens rätt”.

I förarbeten till den omdebatterade strandskyddslagen från 1951 nämndes allemansrätten på nytt. När strandskyddslagen klubbades igenom hade bara en riksdagsman, Axel Rubbestad, invändningar. Rubbestad gick till hårt angrepp mot allemansrättens konstruktörer:

" Jag kan inte förstå annat än att det är liksom att slå bå dunster i ögonen på folk, ett hårklyveri av jurister, som inte stämmer med det verkliga förhållandet, ty det står ju tydligt i 4 §, att det inte är förbjudet att ta väg över annans område, om ingen skada sker. Lägg märke till att om det sker skada är det förbjudet. Det är detta som inte herrarna tänkt på, när ni formulerade edra bestämmelser om allemansrätt."

1974 lagfästes allemansrätten i och med införandet av naturvårdslagen. Även denna gång var de kritiska rösterna få.

I december 1991 tillsattes en fri- och rättighetskommitté bl a med uppdrag att se över behovet av ett grundlagsskydd för äganderätten. På initiativ av kommitténs socialdemokratiske ledamot Thage G. Peterson föreslogs att allemansrätten skulle tas in i grundlagen. Kommittén gick inte in på en närmare analys av allemansrättens innebörd och ursprung utan konstaterade lakoniskt att ”allemansrätten är en beteckning på vissa svenska sedvänjor med gamla anor”. Allemansrätten var dessutom ”ett så väl inrotat begrepp hos det svenska folket att något hinder mot att skriva in denna rätt inte kunde anses föreligga”. 

Tunga remissinstanser, bland dem Svea Hovrätt, efterlyste ett klargörande av allemansrättens innebörd. Mot detta invände regeringen i propositionen att det var olämpligt att försöka definiera allemansrätten eftersom dess gränser var föränderliga. Alla riksdagspartier utom Ny Demokrati ställde sig bakom förslaget.

Sedan den nya riksdagen efter valet 1994 givit sitt bifall till grundlagsändringen infördes allemansrätten i RF 2 kap. 18 §. Paragrafen reglerar de inskränkningar i den enskildes äganderätt staten får göra (bl a expropriation). I sista stycket heter det: 

”Alla skall ha tillgång till naturen enligt allemansrätten oberoende av vad som föreskrivits ovan”

Fallet gick till HD som i dom den 27 september 1996 slog fast att allemansrätten omfattade även kommersiella arrangemang. Var och en av forsrännarna hade hållit sig inom ramen för allemansrätten men det kollektiva nyttjandet av älven hade medfört avsevärda skador som översteg vad en fastighetsägare p g a allemansrätten behövde tåla. Norderfors tillerkändes därför ersättning. Någon närmare definition av allemansrätten gjorde inte HD.

Ett av Wiktorssons argument för att det aldrig har funnits en urgammal allemansrätt är att det inte fanns en allmänhet i gamla tiders Sverige. I bondesamhället var alla inordnade i ett sammanhang, underordnande en husbonde. Ingen föll utanför systemet. Således fanns inte som nu en löst definierad grupp, allmänhet.

I förordet nämns att boken inte är skriven ur ett juridiskt perspektiv. På gott och ont bör kanske tilläggas. Perspektivet är brett; bla behandlas mekanismerna bakom mytbildningar på ett övertygande sätt. Man saknar dock en tydligare diskussion om källornas relativa värde. Nu får läsaren själv försöka avgöra deras rättsliga relevans, en grannlaga uppgift. 

Slutomdömet blir att Wiktorsson på ett övertygande sätt går till storms mot en av svensk rätts mest heliga kor. Det känns angeläget.