Före 1991 krävde brottsbalken att den som begått ett brott var sinnessjuk för att fängelseförbudet skulle bli tillämpligt medan lagen om psykiatrisk tvångsvård stadgade att psykisk abnormitet räckte för omhändertagande. Den bristande överensstämmelsen fick icke önskvärda konsekvenser; en person kunde bli berövad friheten för att han var psykiskt sjuk samtidigt som han ansågs fullt tillräknelig för sina handlingar. För att stärka den enskildes rättssäkerhet infördes därför ett enhetligt begrepp ”allvarlig psykisk störning”.

HD anför ” Det är visserligen troligt att, om fråga om psykiatrisk tvångsvård av Mattias Flink hade kommit upp vid den tidpunkt då han natten till den 11 juni 1994 befann sig i ett psykosartat tillstånd, förutsättningarna för sådan vård skulle ansetts uppfyllda.” (s. 9ff) HD har därmed slagit fast att

1) Flink led av ett rusutlöst tillfälligt tillstånd av psykotisk karaktär

2 Flink vid brottets begående varit allvarligt störd enligt lagen om tvångspsykiatrisk tvångsvård. En allvarlig störning som är densamma som i förbudet mot att döma psykiskt sjuka lagöverträdare till fängelse

Konsekvensen av det sagda bör då bli att Flink var psykiskt störd under brottet men ej vid domstillfället och följaktligen skall gå fri från påföljd. Situationen är förutsedd av lagstiftaren i BrB 30:6: ”Den som har ett begått ett brott under påverkan av en allvarlig psykisk störning får inte dömas till fängelse. Om rätten i ett sådant fall finner att inte heller någon annan påföljd bör ådömas, skall den tilltalade vara fri från påföljd” (s. 10.)

Att Flink skall gå fri från påföljd är dock för chockerande för HD; ”eftersom ett rusutlöst tillstånd av psykotisk karaktär som i Flinks fall kan avklinga snabbt, skulle konsekvensen bli att varken fängelse eller rättspykiatrisk vård kan komma i fråga som påföljd ens för synnerligen allvarliga brott.” Det anförda innebär att någon fullkomlig parallellitet mellan kriterierna för fängelseförbudet och psykiatrisk tvångsvård i vart fall inte bör upprätthållas med avseende på kortvariga rusutlösta tillstånd av psykotisk karaktär.”(s. 10)

HDs slutsats bör även jämföras med departementschefens uttalande i propositionen angående ändring av lagen om psykiatrisk tvångsvård och brottsbalkens förbud att döma psykiskt störda lagöverträdare till fängelse: ”Den bristande överensstämmelsen mellan den straffrättsliga regleringen och den administrativa vårdlagstiftningen när det gäller de nu aktuella personkategorierna bör enligt min mening undanröjas” (prop. 1990/91:58 s. 453).

Slutsats

För att komma ifrån en av lagstiftaren förutsedd konsekvens, att Flink skulle gå fri från påföljd, bryter HD mot klara uttalanden i förarbetena när man hävdar att begreppet allvarlig störning inte skall tolkas lika enligt brottsbalken och lagen om tvångspsykiatrisk vård. I HDs resonemang kan spåras en pragmatisk hållning; lagstiftaren kan knappast ha förutsett ett sådant allvarligt brott som Flink begick. BrB. 30 kap 6 § återger dock en princip; ingen skall dömas till fängelse om han begick brottet under påverkan av allvarlig psykisk störning och ingen skall dömas till rättspsykiatrisk vård om han inte behöver vården. Huruvida brottet är grovt eller inte bör inte påverka principens tillämpning.