Men godtycket är ännu större än vad som framgår av Anders Ljunggrens uttalande. I samma nummer av Dagens Industri har Sven-Olof Lodin en debattartikel om samma förmögenhetsskatt under rubriken ”En rättsstat kan inte ha en sådan skatt!”. Rubriken täcker väl innehållet. 

I sin utförliga och välgrundade kritik ställer Lodin två frågor som helt enkelt inte går att besvara på ett vettigt sätt. 

1. Varför skall en liten investering i ett stort O-listebolag vara skattefri medan en stor investering i ett litet A-listebolag beskattas? 

2. Varför skall den som efter 1991 gör en storinvestering i ett redan A-listenoterat bolag i  skattehänseende behandlas sämre än den som var med från början? 

På den sista frågan har regeringen givit en motivering: man säger sig vilja förhindra köp av aktier av skatteskäl! Lodin skriver med rätta, att regeringen själv knappast kan ta denna motivering på allvar, eftersom det finns en rad välkända sätt att undgå förmögenhetsskatt: man kan investera i OTC- och O-listenoterade aktier, i onoterade aktier, i industrifastigheter, i hyresfastigheter, o s v. 

Sammanfattningsvis finner Lodin, att regeringens proposition (liksom, väl att märka, den lagstiftning som riksdagen antog så sent som i våras och som nu skall ändras) innehåller så mycket av godtycke och slumpmässigt tillbakaverkande regler, att förslaget inte är godtagbart från rättssäkerhetssynpunkt. 

Efter detta välgrundade omdöme ställer Lodin så sitt hopp till - lagrådet. Detta hopp förefaller oss inte välgrundat. Lagrådet är - i bästa fall - ett lotteri. Det är inte länge sedan lagrådet i form av justitierådet Staffan Magnusson, f d presidenten i försäkringsöverdomstolen Leif Ekberg och regeringsrådet Leif Lindstam i sin behandling av förslaget till barsebäckslag gav ett nytt prov på en synnerligen långtgående följsamhet mot den politiska makten. (Se kommande artikel.)