Delgivning av död person resningsgrund? 

1997-12-22 

Efter att två danska försäkringsbolag 1988 ansökt om att rederiet Drayton Enterprises S. A. skulle försättas i konkurs, beslutade Stockholms tingsrätt i november 1990 att söka delge en advokat i Panama kallelse till konkursförhandling. Advokaten, Mr Olmedo A. Rosas, hade 1983 utsetts till president i Drayton. 

A. Rosas hade emellertid avlidit den 11 oktober 1990. Han var således redan död när tingsrätten beslutade om delgivning. Utrikesdepartementet assisterade vid delgivningen. Vicekonsuln vid svenska generalkonsulatet i Panama besökte tre gånger den advokatbyrå där Rosa varit verksam utan att kunna verkställa delgivning. Först vid fjärde besöket den 7 november 1990 kunde konsulatets kanslist överlämna handlingarna till byråns receptionist som dock vägrade skriva på delgivningskvittot. Den 9 november 1990 besökte generalkonsuln advokatbyrån och överlämnade handlingarna till en annan advokat på kontoret, Daniel Batista. Även Batista vägrade att skriva under delgivningen. 

Tingsrätten ansåg att giltig delgivning genomförts och Drayton sattes i konkurs utan att någon ställföreträdare för företaget var närvarande (beslut 1991-01-10, K-979-88, rådmannen Göran  Svedberg). Något edgångsammanträde hölls inte då konkursförvaltaren, advokat Dag di Meo, begärt att konkursen skulle avskrivas utan edgång eftersom A. Rosas avlidit. Den 21 maj 1991 avskrevs konkursen (beslut K-979-88, tingsnotarien Ulf Åkeson). 

Först vid Draytons extra bolagstämma i januari 1994 fick bolagets kännedom om konkursbeslutet. Bolagsstämman beslutade att försöka få konkursbeslutet undanröjt. 

I sin klagan över domvilla till hovrätten stödde sig Drayton på 59 kap 1 § p. 2 rättegångsbalken: 
 

    “Dom som vunnit laga kraft skall efter klagan av den vars rätt domen rör på grund av domvilla undanröjas... om domen givits mot någon, som inte varit rätteligen stämd och inte heller fört talan i målet, eller genom domen någon, som inte varit part i målet, lider förfång“
Som grund för sin talan anförde Drayton att den person som sökts för delgivning vid tillfället varit avliden sedan en månad tillbaka. Dessutom saknade bolaget behörig ställföreträdare vid delgivningstillfället. Hovrätten ogillade dock Draytons yrkanden (beslut 1995-01-16 Ö 603/94, hovrättslagmannen Bengt Sjögren, hovrättsråden Bo Wiegert och Per Boholm). 

Utredningen i målet hade, enligt hovrätten, givit vid handen att det vid delgivningstillfället fanns en advokat vid namn Daniel Batista på Rosas advokatkontor. Batista var registrerad som styrelseledamot och vicepresident i Drayton. Genom att delgivningsmannen lämnat handlingarna till kontorets receptionist hade en giltig delgivning, s k surrogatdelgivning, skett. 

Drayton begärde prövningstillstånd hos Högsta Domstolen. Prövningstillstånd meddelades inte (beslut 1995-07-07, Ö 692/95, justitierådet Lars K Beckman). 

Den 21 december 1995 vände sig Drayton till den europeiska kommissionen för de mänskliga rättigheterna. Drayton gjorde gällande att artikel 6 om rätt till opartisk och offentlig rättegång kränkts då konkursbeslut hade meddelats trots att bolaget inte rätteligen delgivits kallelse till konkursförhandling. Klagomålet avvisades av kommissionen. 

Tingsrättens agerande kan ifrågasättas. I målets akt på tingsrätten finns dokument som visar att vicekonsuln själv ifrågasatt om en delgivning skett i och med överlämnandet av handlingen till byråns receptionist (telefax från ambassaden i Bogota 1990-11-16). Detta borde ha föranlett tingsrätten att närmare undersöka förhållandena vid delgivningen. 

Hovrättens beslut är onekligen egendomligt. Surrogatdelgivning innebär att den sökte inte anträffats och att därför annan, exempelvis kontorspersonal på det kontor där den sökte vanligen har sitt arbete och där bolagets förvaltning sköts, delges. Förfarandet regleras, i detta fall, i 13 § delgivningslagen (1970:428): 
 

    “Har annan juridisk person än staten kontor, där förvaltningen föres och där någon som har rätt att taga emot delgivning för den juridiska personen vanligen har sitt arbete, men träffas han ej på kontoret under vanlig arbetstid, får handlingen lämnas på kontoret till någon som är anställd där.“
Stadgandet torde inte kunna tolkas på annat sätt än att en bestämd person måste ha sökts men inte befunnits vara inne på kontoret vid tillfället för delgivningen för att surrogatdelgivning skall kunna ske. Då det i fallet är otvistigt att endast den avlidne A. Rosas sökts saknar frågan om Batistas eventuella behörighet att motta delgivningen betydelse för paragrafens tillämpning. Vidare är ett krav för att surrogatdelgivning i förevarande fall skall kunna ske att förvaltningen förts på kontoret. Huruvida detta också var fallet är i målet outrett. Även om en behörig ställföreträdare för den juridiska personen arbetar på ett kontor innebär detta inte automatiskt att företagets förvaltning förs på samma kontor. 

Hovrättens rättstillämpning synes så uppenbart felaktig att resningsgrund inte kan uteslutas. 58 kap 1 § p 4 rättegångsbalken stadgar att resningsgrund föreligger i tvistemål om den rättstillämpning som ligger till grund för domen uppenbart strider mot lag. 


 
 Åter till TFRORs hemsida