Inledning 

Den 24 maj 1996 dömde hovrätten för Västra Sverige den dåvarande moderate riksdagsledamoten Stig Bertilsson till villkorlig dom för grovt bedrägeri. Dessutom fråntogs Bertilsson sitt uppdrag som riksdagsledamot för moderaterna (mål B 1660/95, hovrättslagmannen Gunnel Wennberg, hovrättsrådet Bertil Josefson, hovrättsassessorn Per-Anders Svensson samt nämndemännen Anita Bager-Johansson och Bertil Hägerström). Detta var första gången i svensk historia som domstol dömt en riksdagsman till avsättning. 

Bertilsson dömdes för att ha tillskansat sig för mycket pengar i presstöd från Presstödsnämnden till sin tidning Dalslänningen. Hovrätten ansåg, att det som enligt Bertilsson var kreditfakturor i själva verket varit rabatter som inte redovisats. 

I sin ansökan om prövningstillstånd hos högsta domstolen gjorde Bertilsson invändning om jäv mot hovrättslagmannen Gunnel Wennberg. Skälet till jävsinvändningen var att Wennberg 1996-06-19 blivit utsedd av regeringen till ny ordförande i Presstödsnämnden. Enligt Bertilsson var det högst sannolikt att Wennberg blivit tillfrågad av regeringen redan före domen 1996-05-24. En domare som blivit erbjuden en post i Presstödsnämnden torde vara jävig att döma i ett mål där Presstödsnämnden är målsägande. 

Högsta domstolen beviljade inte prövningstillstånd (mål B 2969/96, beslut 1996-10-14, Knutsson, Lambe och Solerud). 

I en artikel 1996-08-21i Elfsborgs läns Allehanda bedyrade Gunnel Wennberg att hon blivit tillfrågad långt efter rättegången. I artikeln återgavs också dåvarande rättschefen vid Kulturdepartementet, Marianne Eliasson, som hävdade att Wennberg under rättegången i hovrätten inte visste om att hon var påtänkt som ny ordförande i Presstödsnämnden. Att Wennberg varit jävig vid domen var således helt uteslutet. 

Bertilsson ansökte 1997-07-01 om resning i målet bl a med hänvisning till Wennbergs jäv. Högsta domstolen avslog resningsansökan (beslut 1998-02-17, Magnusson, Danelius och Victor). 

Föredragningspromemorian 

Tidskrift för Rätt och Rättssäkerhet (TFROR) har undersökt förhållandena vid tillsättningen av Gunnel Wennberg. Vid den första kontakten med Kulturdepartementet uppgav registrator, att akten om Wennbergs tillsättning bara innehöll regeringens beslut 1996-06-19. Från början vidhöll föredraganden i tillsättningsärendet, departementssekreteraren Pia Kjellander, att någon beredningspromemoria inte fanns, eftersom ärendet var ett s k intiativärende inom Kulturdepartementet. Initiativärenden är sådana ärenden som departementet tar initiativ till och som därför bara innehåller regeringens beslut. 

Efter att Kjellander blivit ombedd att noggrannare undersöka om det verkligen inte fanns någon beredningspromemoria eller liknande, lät hon meddela att det visserligen fanns en föredragningspromemoria men att denna var en s k minnesanteckning som inte var allmän handling. TFROR begärde då ett skriftligt beslut i vilket Kulturdepartementet skulle uppge den rättsliga grunden att inte lämna ut promemorian. Dagen därpå lämnade Kulturdepartementet ut promemorian. 

Promemorian var daterad 1996-05-21, d v s tre dagar före hovrättens dom. Av promemorian framgår att Kulturdepartementets förslag till ny ordförande i Presstödsnämnden var Gunnel Wennberg. Vissa delar i promemorian var dock överstrukna. TFROR begärde därför att få ut hela promemorian. 

Statsrådet Ulvskog beslöt 1998-03-03 att inte lämna ut de avsnitt som strukits ur promemorian. Dessa avsnitt sades vara minnesanteckningar. Minnesanteckningar är en promemoria eller annan uppteckning som upprättats endast för ett ärendes föredragning och som inte tillför ärendet sakuppgift. Någon rätt att ta del av en minnesanteckning finns inte eftersom en minnesanteckning inte är en allmän handling. 

TFROR gjorde i sitt överklagande till regeringen av Ulvskogs beslut gällande att just de delar som strukits ur promemorian inte kunde vara minnesanteckningar eftersom de, enligt uppgift från hovrättsassessorn Knut Weibull på Kulturdepartementets rättssekreteriat, innehöll uppgifter om andra tänkbara personer för posten som ordförande i Presstödsnämnden. Då dessa uppgifter inte framgick av regeringens utnämningsbeslut var de således av sådan karaktär att de måste anses "tillföra ärendet sakuppgift" (jfr 2 kap 9 § tryckfrihetsförordningen). De strukna avsnitten var därför allmän handling. Regeringens avslog, utan närmare motivering, överklagandet 1998-03-19. Regeringens beslut gick inte att överklaga. 

Departementsrådet Blombergs kontakter 

TFROR har även varit i kontakt med departementsrådet vid Kulturdepartementet, Göran Blomberg. Vid det första samtalet med Blomberg 1998-03-09 kunde han inte erinra sig när han hade haft sin första kontakt med Wennberg. Han ville dock "inte sträcka sig så långt" som att helt utesluta att han haft kontakt med Wennberg före hovrättens dom mot Bertilsson. Att han hade haft kontakt med Wennberg stod klart. 1998-03-16 begärde TFROR en skriftlig redogörelse från Blomberg över hans kontakter med Gunnel Wennberg. Blomberg meddelade i telefonsamtal 1998-03-17 att han inte ville lämna ett skriftligt svar eftersom han nu inte hade några exakta minnen från kontakterna med Wennberg. Han var nu osäker på om han överhuvudtaget haft kontakt med Wennberg i utnämningsärendet. 

Upprepade gånger begärde TFROR att departementssekreteraren Pia Kjellander skulle yttra sig skriftligt om sina kontakter med Wennberg. Kjellander vägrade dock att göra detta utan hänvisade i stället till hovrättssassessorn Knut Weibull som ansåg att TFROR  "fick nöja sig med muntliga uppgifter". Denna åsikt upprepades även av Kulturdepartementets rättschef, Kathrin Flossing. 

Jäv? 

Det är inte klarlagt att Wennberg verkligen blivit tillfrågad om uppdraget som ordförande i Presstödsnämnden innan hon dömde i målet mot Bertilsson. Vad som däremot kan konstateras, är att föredragningspromemorian 1996-05-21 visar att Wennberg var påtänkt som ordförande i Presstödsnämnden före domen. Underhandskontakter med den som föreslås av departementet är vanliga. 

Härtill kommer Kulturdepartementets agerande i kontakterna med TFROR. Varför vägrar Kulturdepartementet, med en rättslig argumentation som är uppenbart felaktig, att lämna ut hela promemorian? Vad finns i de strukna avsnitten? Varför vill ingen av dem som kan tänkas ha kontaktat Wennberg i samband med utnämningsärendet yttra sig skriftligen, trots att TFROR begärt detta? Och varför blev departementsrådet Blomberg plötsligt osäker om han överhuvudtaget varit i kontakt med Wennberg, när han veckan innan varit helt klar över att han hade haft kontakt med Wennberg i utnämningsärendet och t o m inte uteslutit att han kunde ha kontaktat henne före domen? 

Huruvida dessa omständigheter sammantagna räcker för att anse, att den domstol som dömde Bertilsson inte uppfyller kraven på en opartisk domstol enligt artikel 6 Europakonventionen, är svårt att ha en bestämd uppfattning om. Helt klart är dock, att många fler än Bertilsson själv får en dålig smak i munnen.