Den 23 oktober 1997 hade riksdagens konstitutionsutkott kallat professorerna Bertil Bengtsson, Anders Victorin och Hans-Heinrich Vogel för att utskottets ledamöter skulle ges tillfälle att ställa frågor om de juridiska aspekterna på förslaget till lag om avveckling av kärnkraften (ett förslag som riksdagen väntas rösta om den 3 december 1997). Bertil Bengtsson är professor i civilrätt och f d justitieråd, Anders Victorin professor i civilrätt och Hans-Heinrich Vogel professor i offentlig rätt. Professorerna inledde utfrågningen med att hålla ett kort anförande om sin huvudsakliga inställning till förslaget. Det var överenskommet att Bengtsson skulle inrikta sig på grundlagsenligheten av förslaget, Victorin på ersättningsfrågan och Vogel på EG-rätten. 

Bertil Bengtsson 

Enligt Bengtsson måste även en liten risk för att en kärnkraftsolycka skall inträffa beaktas eftersom en eventuell skada skulle bli så omfattande. Barsebäcks läge nära storstäder talade för att avvecklingen var att anse som ett angeläget allmänt intresse. Detta gällde möjligen också en avveckling av Ringhals. 

Att lagrådet i sin analys av begreppet angeläget allmänt intresse hade nöjt sig med att konstatera att ett riksdagsbeslut om påbörjad avveckling fanns och att därför en avveckling var grundad på angelägna allmänna intressen, kunde, enligt Bengtsson, inte kritiseras. Om lagrådet gjort en självständig prövning av begreppet hade det givit uttryck för en politisk värdering. Överhuvudtaget intog Bengtsson en mycket kollegial hållning till lagrådet. Han poängterade att han själv hade suttit i lagrådet. Man kunde inte begära att lagrådet skulle ”gräva och forska” i invändningar som inte framförts. Härmed avsåg Bengtsson de invändningar som gick ut på att förslaget inte var förenligt med EG-rätten. I de frågor han uttalade sig om kunde Bengtsson själv tänka sig att skriva under lagrådets yttrande. 

I nuläget fanns ingen fara för att Europadomstolen skulle anse att en avveckling skulle utgöra en kränkning av den enskildes äganderätt enligt Europakonventionen. Visserligen hade Sporrong-Lönnroth-fallet i början av 1980-talet givit förhoppningar om ett mycket starkt skydd för den enskildes äganderätt men senare praxis hade i ökad utsträckning tagit hänsyn till staternas egen dispositionsrätt i dessa frågor. Bengtsson ville dock höja ett varningens finger för Europadomstolens nyckfullhet: ”man kan aldrig veta vad Europadomstolen skall hitta på”. 

Anders Victorin 

Victorin ansåg att ändamålet med avvecklingen - en hållbar energiförsörjning- var tillräckligt preciserat och jämförde med de allmänna syften som fanns i expropriationslagen. Det var ävenviktigt att komma ihåg att ändamålet skulle komma att preciseras ytterligare vid regeringens tillämpning av lagen i samband med att beslut fattades i det enskilda fallet. 

Vidare uppehöll sig Victorin vid ersättningsfrågan. Syftet med avvecklingen var att betrakta som ett ”statligt policyintresse” och var inte dikterat av säkerhetsskäl. Många av driftstillstånden var givna på obestämd tid. Man kunde därför tala om ett slags ”kvasikontraktuellt förhållande” mellan reaktorägarna och regeringen. Genom sitt avvecklingsbeslut hade regeringen begått ett löftesbrott. Dessa omständigheter talade för att ”det drar mot full ersättning”. Victorin ville även ta bort den s k 40-årsregeln, lagförslagets bestämmelser om att reaktorernas drifttid skall stipuleras vara 40 år. 

Hans-Heinrich Vogel 

Enligt Vogel riskerade förslaget att komma i konflikt med EG-rätten på en rad punkter. Främst tre stora fördrag aktualiserades: Euratomfördraget (om kärnbränslet), Romfördraget (om inverkan på handeln över gränserna) och kol och stål-fördraget (om reglering av ersättningsbränsle). Även olika direktiv som reglerade elmarknaden riskerades att åsidosättas om förslaget gick igenom i dess nuvarande utformning. EG-rätten innehöll dessutom allmänna rättsgrundsatser som kunde aktualiseras i detta fall. Ett exempel härpå var principen om legitima förväntningar som kunde få avgörande betydelse i en kommande tvist om ersättning till Sydkraft. 

Vogel ansåg att kärnkraftsavvecklingen var en konfiskation av privat egendom av sådan omfattning som inte förekommit i Sverige sedan Karl XIs reduktion på 1680-talet. Att ett sådant projekt inte analyserats noggrannare ur rättslig synpunkt var uppseendeväckande. 

Frågor ställda av utskottsledamöterna 

Flera utskottsledamöter ställde frågor till professorerna. Den moderate ledamoten Anders Björck ville veta vilken nivå skadestånden skulle hamna på. Anders Victorin, som är doktor i fastighetsvärdering och kanske den mest lämpade att besvara frågan, hade ”inte den blekaste aning” om skadeståndens storlek. Bengtsson och Vogel delade helt Victorins åsikt i denna fråga. 

Birgitta Hamréus, centerpartiet, ställde sig frågande till Vogels beskrivning av de stora beloppen som stod på spel vid en avveckling. Enligt Hamréus fanns exempel på en okomplicerade avveckling av kärnkraften både i Storbritannien och Italien. Där ville näringslivet inte ta över använda kärnkraftverk eftersom de i själva verket hade ett negativt värde. Victorin påpekade att det var av vikt att skilja på värdet på anläggningarna och värdet på anläggningarnas avkastning. 

Hamréus undrade om inte de många riksdagsbesluten om att en avveckling av kärnkraften skall ske före år 2010 hade någon betydelse för beräkningen av ersättningen. Vogel ansåg att den tidpunkt då en legitim förväntan blir illegitim hade preciserats av EG-domstolen och att en närmare analys av frågan måste göras. Säkert var att tidpunkten inte kunde ligga så långt bak i tiden som folkomröstningsbeslutet 1980 eller det därpå följande riksdagsbeslutet. 

Enligt Hamréus hade justitierådet Staffan Vängby i polemik med Bertil Bengtsson i Svensk Juristtidning hävdat att en tolkning av regeringsformen i enlighet med dess förarbeten kunde resultera i att ingen ersättning skulle utgå till Sydkraft. Bengtsson svarade då att diskussionen rört frågan om grundlagen gav möjlighet till ersättning även om en reaktorolycka inträffat. 

Folkpartisten Bo Könberg ville höra vad professorerna hade att säga om generalitetsprincipen, d v s kravet på att en lag skall vara generell. Victorin ansåg att principen var mer formell än praktisk: inget hindrade riksdagen från att stifta en lag om obligatorisk säkerhetskontroll på flygplatser med mer än 3 miljoner passagerare trots att i praktiken bara Arlanda skulle omfattas av en sådan lag. Professor Vogel pekade på att generalitetsprincipen av naturliga skäl var starkare i länder med ett klarare maktdelningssystem än Sverige. 

Bengtsson och Victorin var överens om att förslagets förutsebarhet vad gäller ingreppen lämnade mycket övrigt att önska. Victorin hänvisade dock till kommunala expropriationer som godkänts av domstol trots mycket oprecisa och svårförutsebara grunder. 

Sammanfattning 

Trots vissa åsiktskillnader var de tre juridiska experterna ense om två saker: 

- Den EG-rättsliga analysen av förslaget är inte tillräcklig. 

-  Det är troligast, att vid en eventuell rättslig tvist full ersättning kommer att utdömas. Ingen 
av de tre ville dock ens grovt uppskatta storleken av denna fulla ersättning.